Sista dagen!

Nu är vi framme vid sista dagen på vår semester här på denna paradisö. Vi har valt att inte göra särskilt mycket utan mest slöat i skuggan av parasoll och palmer och med utsikt över det fantastiska havet som heter Filippinska sjön.  Det är precis vad vi behövt som omväxling till ett ganska hektiskt vardagsliv.

Det finns massor av olika vattensporter man kan ägna sig åt, utflykter på ön med bil, cyklar, hästar, segways och annat som på något sätt går framåt men inte för oss denna gång. Vi bara slöar , läser böcker , äter gott och stirrar ut över havet.

Nu är vi framme vid sista dagen på vår semester här på denna paradisö. Vi har valt att inte göra särskilt mycket utan mest slöat i skuggan av parasoll och palmer och med utsikt över det fantastiska havet som heter Filippinska sjön.  Det är precis vad vi behövt som omväxling till ett ganska hektiskt vardagsliv.

 Det finns massor av olika vattensporter man kan ägna sig åt, utflykter på ön med bil, cyklar, hästar, segways och annat som på något sätt går framåt men inte för oss denna gång. Vi bara slöar , läser böcker , äter gott och stirrar ut över havet.

Vi är fortfarande oerhört fascinerade över att människor som fotar sig själva exakt hela tiden. Telefonen sitter fast i en selfiepinne och används utan uppehåll för foto eller bara som spegel under tiden man piffar och puffar och plutar med munnen.  Troligen för att träna in den rätta posen inför kommande fotograferingar. Det är inte bara tjejerna som gör detta utan även killarna.

Det får telefonanvändning hemma att framstå som väldigt försiktig i jämförelse.

Vi har inför hemresan uppgraderat våra flygstolar lite så vi förhoppningsvis kan sova några timmar. Det blev nämligen inte särskilt mycket på hitresan då platserna var bland de sämre man kan ha. Vi ska ju faktiskt gå direkt till respektive jobb när vi kommer hem igen så det är väl bra om vi inte somnar vid skrivbordet eller mötesrummet.

Igår fick vi se en fantastisk solnedgång, den första sedan vi kom hit. Ofta har det blivit lite molnigt vid horisonten strax före solnedgången så att vi precis missat solen. Men igår var det  dags.

Vi har två gånger varit till en restaurang som heter  Los Indios Bravos som ligger en liten bit härifrån. De har haft riktigt bra mat och även en efterrätt som jag varit nyfiken på att prova och igår var det dags. Den är inte alls typisk filippinsk men jag har läst om den tidigare. Det var friterade Mars med vaniljglass, vanlijkräm och någon variant av oboypulver. Behöver jag säga att den var SÖT?! Det var alldeles lagom att dela den på två. Nu har jag provat och jag vet inte om jag behöver göra om det.

När man kommer utanför hotellområdet och stranden så inser man hur oerhört fattigt landet och ön är egentligen. Denna ö har begåvats med fantastiska stränder som man gör sitt bästa av för att bli en turistö och på så sätt tjäna pengar. Ännu så länge har man lyckats hålla det småskaligt men frågan är vad som händer framöver. Flygplatsen på grannön byggs ut för att kunna ta emot större flygplan. Idag klarar den bara propellerplan för ca 50 passagerare. När man landar är det enkla cykeltaxis eller mindre öppna bussar som kör en ner till båten. Det tar bara någon minut. Sedan är det en båtresa i mycket enkla båtar över till ön Boracay.  Därefter är det en ny transport till respektive boende.

Detta är en ö som vi väldigt gärna skulle vilja komma tillbaka till men ärligt talat så avskräcker restiden och tidsomställningen,  7 timmar, en del. Vi får se om vi samlar kraft igen.